100.000 åsikter som ingen lyssnar på.
Designen är fotfarande konstig, jag vet.. tro mig.
Så med de glada orden ska jag berätta om resten som har hänt sedan jag blogga sist. Inget.
Jo lite men inte mycket. Idag så åt jag och tjejerna på därmedpasta, fy fan vad det var gott! Det var så gott, kände mig tvungen att äta upp det sista även om magen höll på att spricka. Vi hade det trevligt gick en lite "promenad", vi var precis påväg att börja den men det finns inga ord för det på det här jävla språket. Men det började allstå ösregna. Så vi stack till tunnelbanan med RÅ stack på direkten. Så vi andra beslöt oss för att dra vidare in till stan.
Några samtal senare så var vi påväg till bredäng helt plötsligt. Träffade J och pratade om tonårs problem. De andra är idioter, de fattar fan inget. Hoppas de mognar snart, verkligen. Men jag började tänka under taket vid dagisplatsen, när fan blev jag tonåring. Sen när tycker jag att det är intressant om att prata om töntiga I-landsproblem? En yngre människa i vår närvaro under taket påminnde mig om min otålighet för ointressanta problem. Tänk efter jag är vuxen snart, jag förstår inte ens mandarin språket på tvättmaskinen. Friheten känns dock ännu mer lockande än fängelset man bor i nu.
Jag och min familj förstår inte varann, eller de förstår inte mig. Det känns som om jag bara finns här, bara en bi-roll i världens viktigaste pjäs. Men jag klarar mig.. Andra förstår mig eller hur? Men min personlighet är utspridd, ingen känner mig. Alla känner den del av mig jag vågar visa upp. Inte så att jag är rädd för att jag ska bli utstött, men känner mig säker i mitt luftslott när ingen faktiskt vet mina svagheter. Jag har ju inga..
Visst känner alla så här, från hårigaste blatte till prydligaste svenne, ingen känner riktigt en. Man kan veta Mycket om en person men inte allt. Jag tror inte allstå på folk som säger "vi vet allt om varandra". Fullständigt omöjligt. Konstigt egentligen. Men ska inte sitta och vara ett kent-emo. Det är ju sånt vi kent fans är: emos(Ironi). Men ska ta mig kragen och växa upp. Imorgon är det bröllop åtminstone en i Sverige som lämnar sitt trygga bo. Fast kronprinssesan har ju folk som tvättar åt henne, synd om oss small people..
" När jag faller lycklig och fri. Var det falsk alarm, falsk marknadsföring. Men även inbitna lögnare har sin charm"
Emo kyssar.
Sjukhus
Faaaaaan försöker fixa blogg designen, skit jobbigt! Det är grymt mycket lättare med blogspot! Skaffa inte blogg.se "mina läsare". Nej nu blir jag inte klok. Detta är hemskt jävla äckligt asså! Kan man föra över sina inlägg till blogspot.com?
Depressed
Jag tror verkligen att jag är smått deppig.
Allt känns skit, klassen, skolan, mitt sociala liv och kärleken.
Allt är liksom medel eller under medel. Det finns inget att se framemot liksom. Utom Kent, men det är bara 10 dagar kvar sen lever jag i tre dagar av lyckokänslan från konserten, sen vad mer? Jag går upp på morgonen som en rutin. Det finns inget att glädja sig åt liksom.
Och jag tror att jag gillar en person, men att det inte är jag som har nummer eller något till personen gör mig stressad. Jag vill ju ha kontrollen. Men jag vet inte ens om han känner samma sak, även fast jag har fått det sagt för mig av en god vän, kan jag inte lita på den informationen. Och jag själv inte kan göra något gör mig ännu mer stressad.
Sen är det DU, shit alla förväntar sig att det ska bli något av oss, men jag är inte säker om du enns vill. Jag pallar inte gå runt och hoppas hela tiden, börjar släppa mina känslor även fast en viss del av min kropp säger nej. Men jag orkar inte gå runt och hoppas, vara svartsjuk och bara vänta. Jag har inget tålamod längre.. Så bättre att låta allt försvinna och bara leva mitt liv.
Och min kära vän som jag svek.. det går inte en endaste dag utan att jag tänker på allt jag ska berätta för dig, men när jag sedan vaknar upp ur mina fantasier och kommer på att det var jag som svek dig. Du är den enda jag någonsin skulle kunna berätta allt för. För du skulle inte döma mig, du skulle stötta mig. Och det gör ont, varje dag gör det ont. Men jag glömmer aldrig dig.
Långt inlägg, jag vet. Skönt att bara skriva av sig.
Bye from me. Slänger in en dagens låt snart. Kissies.
Allt känns skit, klassen, skolan, mitt sociala liv och kärleken.
Allt är liksom medel eller under medel. Det finns inget att se framemot liksom. Utom Kent, men det är bara 10 dagar kvar sen lever jag i tre dagar av lyckokänslan från konserten, sen vad mer? Jag går upp på morgonen som en rutin. Det finns inget att glädja sig åt liksom.
Och jag tror att jag gillar en person, men att det inte är jag som har nummer eller något till personen gör mig stressad. Jag vill ju ha kontrollen. Men jag vet inte ens om han känner samma sak, även fast jag har fått det sagt för mig av en god vän, kan jag inte lita på den informationen. Och jag själv inte kan göra något gör mig ännu mer stressad.
Sen är det DU, shit alla förväntar sig att det ska bli något av oss, men jag är inte säker om du enns vill. Jag pallar inte gå runt och hoppas hela tiden, börjar släppa mina känslor även fast en viss del av min kropp säger nej. Men jag orkar inte gå runt och hoppas, vara svartsjuk och bara vänta. Jag har inget tålamod längre.. Så bättre att låta allt försvinna och bara leva mitt liv.
Och min kära vän som jag svek.. det går inte en endaste dag utan att jag tänker på allt jag ska berätta för dig, men när jag sedan vaknar upp ur mina fantasier och kommer på att det var jag som svek dig. Du är den enda jag någonsin skulle kunna berätta allt för. För du skulle inte döma mig, du skulle stötta mig. Och det gör ont, varje dag gör det ont. Men jag glömmer aldrig dig.
Långt inlägg, jag vet. Skönt att bara skriva av sig.
Bye from me. Slänger in en dagens låt snart. Kissies.
Sunday
Bortsett från inlägget under, så är det här en ganska bra dag ibland.
För mig blir det en "ta hand om sig själv" dag.
Måla naglarna, duscha, slappna av lite.
Inget händer ju på söndagar.
Det är faktist ganska skönt ibland
Men imorgon börjar skolan, skönt att komma tillbaka till vardagen.
PojkeFlickaKilleTjejManKvinna?
Såg ett program på TV4+ som handlade om barn, de alla var mellan 8- 12 år ungefär. De alla ville byta kön. Alltså flickorna ville bli pojkar och vice versa.
Men frågan är, hur kan man i en sån tidig ålder bestämma sig för vilket kön man vill vara? Och ännu mindre är man mogen nog för det beslutet?
Och eftersom det var viktigt att de bytte kön innan puberteten så måste de vara relativt unga när de fattar sitt beslut. Kanske 12 år eller lite äldre, då man kan få medicin som skjuter upp könsmognaden.
Men hur dåligt kan det vara att vara kvinna? Och tvärtom. Ok de sociala skillnaderna är lite för stora. Men att ha en olika slags könorgan? Det är inte mycket som sklijer oss åt liksom.
Men jag förstår barnens beslut. Då börjar jag tänka efter när jag var barn och jag ville vara kille. Det vill väl alla barn mer eller mindre, sätta sig i någon annans perspektiv. Men det gick över och jag hittade glädjen med att vara tjej.
Ibland känns det som att dessa barn inte fått uppleva fördelarna med deras medfödda kön. Samtidigt kan jag inte säga emot deras vilja att byta kön, för jag kan inte säga att de ljuger. Men någonstans känns det fel när en 7 åring vill byta kön.
Men min mamma tror säkert att jag vill vara kille, för att jag vill ha svarta lakan och lyssnar på Kent. Och vill ha den där döskalle tröjan med Kentloggan som jag visade lite längre ner. Det frustrerar mig mest.
Men att jag har ett lila rum med blommor övertygar henne inte. Jag gillar båda delarna. Inget av det där är typiskt pojkigt eller flickigt, det är ju bara saker som samhället har bestämt är si och så för att kunna indentifiera en individ.
Sen att folk mobbar dessa unga barn för deras beslut är fruktansvärt fult. Hur fan kan man göra så? Som om det nog inte är jobbigt utan dessutom ska andra folk lägga sig i som inte har något med det att göra. Hemskt.
Men allt kommer ner till ett enda svar. Det är att varje människa har rätt över att bestämma över sitt liv. Och om barnet är väldigt ungt, är det föräldrarnas eller motsvarande att leda barnet till ett bra beslut.
Aja lite otydliga tankar om livet.
Peace Out<3
Men frågan är, hur kan man i en sån tidig ålder bestämma sig för vilket kön man vill vara? Och ännu mindre är man mogen nog för det beslutet?
Och eftersom det var viktigt att de bytte kön innan puberteten så måste de vara relativt unga när de fattar sitt beslut. Kanske 12 år eller lite äldre, då man kan få medicin som skjuter upp könsmognaden.
Men hur dåligt kan det vara att vara kvinna? Och tvärtom. Ok de sociala skillnaderna är lite för stora. Men att ha en olika slags könorgan? Det är inte mycket som sklijer oss åt liksom.
Men jag förstår barnens beslut. Då börjar jag tänka efter när jag var barn och jag ville vara kille. Det vill väl alla barn mer eller mindre, sätta sig i någon annans perspektiv. Men det gick över och jag hittade glädjen med att vara tjej.
Ibland känns det som att dessa barn inte fått uppleva fördelarna med deras medfödda kön. Samtidigt kan jag inte säga emot deras vilja att byta kön, för jag kan inte säga att de ljuger. Men någonstans känns det fel när en 7 åring vill byta kön.
Men min mamma tror säkert att jag vill vara kille, för att jag vill ha svarta lakan och lyssnar på Kent. Och vill ha den där döskalle tröjan med Kentloggan som jag visade lite längre ner. Det frustrerar mig mest.
Men att jag har ett lila rum med blommor övertygar henne inte. Jag gillar båda delarna. Inget av det där är typiskt pojkigt eller flickigt, det är ju bara saker som samhället har bestämt är si och så för att kunna indentifiera en individ.
Sen att folk mobbar dessa unga barn för deras beslut är fruktansvärt fult. Hur fan kan man göra så? Som om det nog inte är jobbigt utan dessutom ska andra folk lägga sig i som inte har något med det att göra. Hemskt.
Men allt kommer ner till ett enda svar. Det är att varje människa har rätt över att bestämma över sitt liv. Och om barnet är väldigt ungt, är det föräldrarnas eller motsvarande att leda barnet till ett bra beslut.
Aja lite otydliga tankar om livet.
Peace Out<3
